Hela förskoletiden har, för vårt barn, kantats av mycket konflikter med föräldrar, syskon, förskolepersonal och inte minst andra barn. Nästan varje dag fanns det nya saker att bli arg inför, sparka, spotta, slå eller använda fula ord. Detta blev till slut en ohållbar situation för både barnet och dess omgivning. Vi tog mod till oss och kontaktade NP (neuropsykiatriska) – teamet på vår barnmottagning och blev uppsatta i kö för att få tillstånd en utredning.
Redan när man, som förälder, har bestämt sig för att hjälpa sitt barn känner man sig väldigt stolt över sig själv. Att man vågar ta tag i saker som inte fungerar och med insikten om att det kommer att ge ens barn en mer harmonisk tillvaro ger det en sådan styrka och drivkraft att man växer i sin föräldraroll.
Jag känner mig mån om mitt barn och därför gör jag allt för att hjälpa, även om det i det här fallet handlade om att ”lämna ut sig” och sitt liv till okända men väldigt kunniga människor.
Efter några månaders väntan blev det till sist vår tur och utredningen blev ett faktum. Barnet fick komma på löpande besök hos en psykolog där man gjorde ett flertal olika tester. De satt tillsammans vid ett bord och barnet fick övningar i form av olika problem och uppgifter att lösa. Ibland kunde det tyckas som om det var rent kunskapsmässiga tester men vi fick det förklarat för oss att det var allt man kunde se mellan raderna, under testernas gång, som egentligen var det avgörande. Hur stressat blir barnet och hur reagerar det på stress, hur är det med koncentrationen och hur beter sig barnet när det stöter på en lite svårare uppgift som kräver ”lite mer”.
Vissa barn sitter ensamma med psykologen under dessa tester, medan andra har en förälder med i rummet.
Parallellt med denna psykologbedömning gjordes också en djupintervju med vår kontaktperson på förskolan, då de fick redogöra för hur barnet fungerar i förskolesituationen. De fick grundligt berätta och ge exempel på vad som är just mitt barns svårigheter och i vilka typer av situationer som konflikter ofta uppstår. Även vi föräldrar fick komma på ett 2 timmar långt besök till Neurolog läkaren och gå igenom familjens situation och barnets uppväxt.
Flera delar av utredningen är både långdragen, känslosam och mycket energikrävande, både för barnet och för föräldrarna men vi kan ingenting annat än att konstatera att det var värt all vänta, all tid och allt engagemang. Vi fick hjälp med att lokalisera vårt barns svårigheter och också en fantastisk hjälp med att hitta arbetssätt för att möta barnet på dess egen nivå. Idag vet vi hur vi skall hjälpa istället för att stjälpa. Vi har fått en helt annan förståelse för neuropsykiatriskt svårigheter och flera verktyg som skall hjälpa vårt barn och vår familj att orka med livet och dess motgångar. |
